Här droppar det från rännor och hustak, man börjar se mark lite här och var igen. Ska snön sakta ge med sig, tro? Det andas vår i alla fall...När jag travar mellan bageri och huvudbyggnaden här på säteriet och lyssnar på ljuden från naturen är det riktiga vårtecken jag hör; fågelkvitter och vatten som porlar av den smältande snön...det är en härlig känsla. Den är inte så långt borta nu, gott folk. Våren alltså.

Idag är det fyra år sedan vi miste en familjemedlem i en bilolycka. Ibland undrar man hur tiden egentligen fungerar...den går inte att ta på.  Den går inte att vrida tillbaka, fånga, dra fram eller väga...den går visserligen att mäta men aldrig objektivt sett...en vecka kan ju upplevas olika lång beroende på situation och person, även om den innehåller lika många timmar. En minut kan vara outhärdligt lång och samtidigt kännas som ett ögonblick, ett fragment. Den här dagen är tuff. Svåraccepterad. Men den tickar på..minuterna rullar en efter en. Och sysslor ska göras, livet pågår. Var i nuet, säger vi till varandra. Hmm. Nuet kan heller inte fångas, mätas, spelas om eller jagas efter. Det finns inte någon annanstans. Det finns bara inuti oss - det finns inget annat sätt att vara i nuet än att vara närvarande i sig själv i det man upplever. Att "fånga dagen" är därför en omöjlighet...att uppleva den i varje nu för att släppa den vidare till ett "närvarande Då" är en däremot möjlighet.

I nästa Nu efter bloggandet, bakas det kardemummakakor, semlor och vi förbereder middag till er som kommer att droppa in och till er som har förbokat. 

Vi har dock inga surdegsbröd idag pga sjuk bagare - men fika och lunch har vi gott om. 

Välkomna - och ta hand om dagen. /Christine